En mycket viktig del av våra ungdomars utveckling sker idag på deras fritid. Under denna fritid sysselsätter sig ungdomarna med allehanda aktiviteter inom musik, idrott, konst, natur etc. Ofta sker detta i olika föreningar, som med frivilliga och obetalda ledare lägger ned timmar, dagar, månader och år på att skapa sysselsättning för våra ungdomar.

Visste ni till exempel att bara idrottsrörelsen har cirka en halv miljon ledare som lägger ned närmare 140 miljoner arbetstimmar per år, utan ersättning. Omräknat i pengar är detta ett bidrag till ungdomsverksamheten på cirka 15 miljarder kronor. Sätt detta i jämförelse med de knappt 4 miljarder som kommunerna bidrar till denna verksamhet så inser ni snart problemet. Ett problem som dessutom blivit värre de senaste åren.

Det märkliga i sammanhanget är att förenings- verksamheten inte får den uppskattning och den uppmärksamhet som den är förtjänt av. Är det så att våra styrande politiker inte inser hur betydelsefullt detta ideella ungdomsarbete är? Är det så att massmedia, företagare, myndigheter och enskilda inte inser betydelsen av detta arbete och därför inte ger denna verksamheten dess rättmätiga uppmärksamhet?

Förstår våra politiker inte vad som skulle hända om den ideella ungdoms- verksamheten minskade eller till och med försvann? Förstår de inte de sociala konsekvenserna med massor av ungdomar som törstar efter sysselsättning och som kräver meningsfull fritid? Det är självklart så att alternativen till den ideella ungdomsverksamheten innebär stora kostnader för kommunen och kanske viktigast av allt otrygga, oengagerade ungdomar, med de konsekvenser för framtiden detta kan innebära.

Naturligtvis kan ungdoms- verksamheten inte konkurrera med olyckor, med världspolitiken, med sjukvård, omsorg och utbildning, men nog inser väl varje förälder att förhållandet är snedvridet? Visst borde ungdoms- verksamheten kunna konkurrera om resurser i massmedia och i politiken, till exempel gentemot den så kallade finkulturen och mot all annan vuxenverksamhet.

Kan allt detta bero på att vi ideellt arbetande ungdomsledare hellre arbetar i det tysta - eftersom vi i första hand ser till ungdomarnas bästa - hellre än att stiga upp på barrikaderna och prata för vår sak? Kan det kanske bero på att denna verksamhet fortsättar att fungera oavsett vem som styr, oavsett hur man ökar kostnaderna, oavsett hur man försvårar arbetet?

Det borde vara dags att alla som är engagerade i ungdomsverksamheten, att alla som har ungdomar sysselsatta i föreningar säger vad de tycker. Om vi tillsammans hjälps åt att påverka våra politiker och om vi kräver större uppmärksamhet från massmedia kan vi kanske få den uppskattning och det stöd som ungdoms- verksamheten är värd och förhoppningsvis skapa en ännu bättre framtid för våra ungdomar.

---
 

I nästan 40 års tid har jag arbetat med ungdomar i olika föreningar och olika verksamhetsområden. Den tid jag lagt ned vill jag inte räkna i timmar, utan i vad detta arbete gett mig och de ungdomar som finns i verksamheten. Att få arbeta med unga människor går inte att beskriva, det måste upplevas och ju äldre man blir, desto roligare blir det. Jag tror faktiskt att man "tankar in" barndomen från ungdomarna själva – man känner sig inte en dag äldre trots att åren går.

Min främsta önskan inför det nya årtusendet är att den ideella förenings- verksamheten skall få ett bättre stöd, bättre uppskattning och bättre uppmärksamhet. Det är den är värd och framför allt skulle det innebära att alla våra ungdomar får en ännu meningsfullare och ännu mer utvecklande fritid.

Jag heter Gunnar Wahlberg och är lagledare för Sandåkerns damlag i fotboll. Dessutom är jag ordförande i samma förening och engagerad i ytterligare några föreningar.